De polyglotta älskarna

Oktober springer i väg och det ser ut som om jag legat på latsidan med läsandet. Men icke. Min tid upptas av en klassiker, nämligen Mästaren och Margarita, teateraktuell i höst. Mera om den läsupplevelsen följer senare.

Här emellan blev det en bok som ska avhandlas i läsecirkeln i kväll: De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Romanen fick Augustpriset 2016. Synnerligen väl värd priset, kan jag genast säga.

De polyglotta älskarna är en fascinerande bok, skickligt skriven på ett mycket rikt språk med ett imponerande intressant ordförråd. Romanen består av tre olika delar som hör ihop med varandra, men berättas av tre sinsemellan totalt olika personer, Ellinor, Max Lamas och Lucrezia.  Personernas förhållande till varandra klarnar så småningom. Ett väl fungerande berättargrepp - men också ganska utmanande.  Det lönar sig att ge texten tillräcklig tid, både för att riktigt njuta av språket och formuleringarna och för att kanske fundera lite på referenser (t ex till Michel Houellebecq) och symboler (som speglar).

Omslagsbild från Albert Bonniers Förlag